Det är dags igen.

Jag är där igen. Lycklig och helt tillfreds i min höstiga melankoli. Det är en sån där kväll då jag lyssnar på samma låt flera gånger om för jag tycker att det är det vackraste jag någonsin hört. Det är alltid det samma, det är som att jag skulle ha flera olika personligheter som enligt ett schema ständigt rullar. Olika årstider och olika perioder har sin egen person.

En gång så hade jag en stor plåtlåda där jag odlade basilika i mitt köksfönster. Jag vårdade den med ömhet, jag åt nästan aldrig av den. Jag hade den mer för känslan att få den att växa. Man ska inte underskatta processen, det är öppenbart att mycket av nöjet ligger i utvecklingen. Precis så som jag ser på mina studier.

10/10-09

Det var länge sedan jag skrev något här. Skrev ett inlägg när jag var i Bolivia. Jag är väldigt glad över den resan och gillar det sättet jag kände mig hemma på där, hur jag hade rutiner och att saker började kännas helt naturligt. Att man kunde köpa popcorn i varje gatuhörn och att det därmed luktade som en biograf överallt och det gick att köpa färskpressad juice direkt utanför dörren. Det är lätt att prata om mat, det är ett enkelt ämne att prata om när folk frågar hur det var där. Dock var det så mycket mer än bara mat. Upplevelser som jag sparar på i hopp om det ska göra mig till en bättre mer upplyst människa, dock ska man inte underskatta vikten i att bara ha roligt också. Allt behöver inte handla om kunskap och livsomvälvande upplevelser.


Just nu är jag hemma i min Pappas hus medan han och Berith är på semester, jag njuter av lite välbehövd ensamhet. Att bo i kollektiv eller att hälsa på sin pojkvän i hans etta på 25 kvadrat ger en inte mycket utrymme för sig själv.
Jag dricker te och tittar ut i mörkret.



bolivia

Hej.

Jag ar ute i varlden. I Bolivia.

Kanns lite galet att jag ska vara har till 20:e juli. Men visst, det kanns bra ocksa. Jag gillar Bolivia skarpt an sa lange och naturen ar helt fantastisk. Vi ar i cochabamba just nu och ar omringade av berg, vi var pa utflykt idag upp en bit langs forberget och satt ner vid en flod och hade forelsning om andinsk kosmovision.  I helgen var vi i Chapare, ett regnskogsomrade pa andra sidan berget och vandrade i djungeln i tva dagar. Var gudie gick forst med en machete for att roja var vag. Vi stannade och badade lite i en flod. Magiskt. Bilturen hem var en upplevelse i sig. Utsikten var helt magnifik och det kandes bara helt overkligt. Som i Jurassic Park ungefar.

Kanner mig inte sa pepp pa att skriva sa mkt, det hande for mkt hela tiden. Men rutten ar foljande.

Cochabamba - sprakskola
La Paz
Puno (Peru) - Cumbre Social
Potosí - byperiod
Semster
El alto - temaperiod
Cochbamba - atertraff

Hemma.

dagar

Ännu en dag i kollektivet, en dag närmare Bolivia. Kanske är det en slag underliggande nervositet som gör att humöret ibland skiftar lite för snabbt utan rimlig förklaring? Humörsvängningar. Intressant.

Hade en väldigt bra spanskalektion idag, känns dock lite jobbigt att det var den sista lärarledda! Jag är lämnad åt mitt öde. Var intressant när carlos från Nicaragua var där och pratade om den där gången då han betalat 15000 kr för att föröska smuggla in sig i USA, han blev upptäckt och satt i fängelse. Det bir så verkligt när det är en riktig person framför en som berättar om världens hemskheter och inte bara en bild i en tidning. Kanske är en anledning till min nedstämdhet den konstanta inhämtning av katastrofal världsfakta. Jag känner mig väldigt mätt på sånt just nu. Känner att jag behöver en flykt. En Martina Haag-bok skulle passa bra.

Nu är det snart middag och i morgon ska vi äta middag hos tanzaniagruppen, på torsdag är det avslutningsfest för Nicaraguapraktikanterna och på lördag är det Färnebo musikfestival. Ska bli roligt att se vad byggden har att bjuda på.

Snart snart snart!!! Obegripligt. Jag pendlar väldigt mellan mina förväntningar och farhågor.

sömnlöshet

Man skulle kunna tro att skolan jag går på är en skola för de som vill tänka outside the box. Hyckleri. Skolan är bara en annan box. Med väggar gjutna i betong.

Men visst, jag är inte bitter. Snarare allt som oftast ganska nöjd. Mest tack vare de fantastiska människor som jag lärt känna här. Spontant tehäng mest hela tiden. Pepp och ett allmänt high-fivande. Jag känner mig grym. På det sättet borde alla uppleva Färnebo. Börjar nog känna av något slags systerskap. Avslappnat och äkta.

Vilka jäkla prettoinlägg jag skriver nu för tiden. Det händer så mkt viktigt.


På nätterna inne i mitt huvud flödar de ord som jag vill skriva ner. Jag somnar och vaknar och de är försvunna för alltid.

Jag hoppas att min cynism inte misstolkas allt för mycket.

Jag och Maja spelade in en film idag. Jag damsög mattan i hallen och tv-shopeffekten var alltför stor för att inte dokumenteras. Jag tror den skulle gå att sälja. Så kan vi lägga pengarna i den kollektiva budgeten och sedan köpa den där sportbilen som vi så gärna vill ha. Som stämningsunderlättning på våra jättelånga möten så blir det en sväng runt kvarteret i (i min fantasi: den gula ) sportbilen utan tak. Det ska vara sol och mitt hår ska fladdra i vinden. Så vill jag ha stora filmstjärnesolglasögon också. Det skulle verkligen vara ett festligt avbrott i vardagen. Rent av lite guldkant på tillvaron.


förväntan

Det är fortfarande snö och jag möts dagligen av det där snöberget mitt utanför min dörr. men även här i Norrland finns det hopp för sommaren. Det händer till och med att det droppar från taket en stund så där mitt på dagen när solen ligger på.
 
Igår var vi väldigt sverigepatriotiska, kanske som en motreaktion på den stundade Boliviaresan. Vi pratade om årstider och hur lyckliga vi blir av dem. Vår, äntligen slut på det kalla mörka eländiga skit vi kallar vinter. Jag ser en tussilago och jag känner mig lycklig precis som alla vårar innan. Sen kommer sommar, den där dagen då det verkligen är sommar på riktigt. Sen blir det höst, tänk den där dagen då alla träd har bytt färg och allt är helt galet vackert. Sen när snön kommer och det kramar under fötterna.

 Jonatan tycker att vi har varit väldigt lediga nu sista tiden, jag säger att det är ett missförstånd. Vi har bara haft det lite mer flexibelt än tidigare veckor. Som även idag. Vi håller på med vår temafördjupning och därför så kan vi bestämma lite mer själva över upplägget. Annars är fexibilitet inte direkt något vi håller på med då vi måste rösta om allt och även om såna saker som att förlänga morgonmötet med 10 min. Så just nu njuter jag i stora drag. Sitter i köket, bloggar och äter frukost, festar till med fil istället för den ständiga havregrynsgröten.

Ja just ja, igår åt jag världens godaste mat, vi köpte ädelost och gjorde ostsås med ädelost, gärdde, champinjoner, spenat och vitlök. Varken veganer eller laktosintoleranta i närheten så vi passade på. Åhh jävlar. Godaste någonsin. Över budgeten var det också, shit kändes väldigt wild and crazy. Eller alltså vi köpte inte osten på den kollektiva budgeten. Jag kanske har sagt att vår mat inte får överstiga 26 kr om dagen? Därför består dieten av havregrynsgröt och linsgryta.



over and out.

90 säng och golvvärme

Det kliar i fingrarna. Så mycket känslor som liksom mest bara svämmar över. Hela känslospektrat slår slint. Jag är glad, arg, ledsen, tillfreds, jättelyckligt, panisk, kvävd, euforisk, pigg och trött inom en tidsrymd av några minuter. Jag tackar dock mina känslor för att göra mig levande.

Vem jag är och vem jag vill vara, kanske är man inte en superfantastisk människa helt av sig självt. Jag upplever det som en projekt. Jag skapar den jag vill vara. Jag lyckas oftast ganska bra. Jag förändras ständigt. Mina åsikter och mitt fokus skiftar ofta och det bidrar ibland till den beslutsångest som ofta så infinner sig. Jag lever multipla liv i mitt inre. Flera personer som önskar olika liv, lösningen är kanske att leva dem alla. Antingen ett och ett eller på bästa sätt plocka det bästa av allt. Just nu finns det plats för ett och ett fjärdedels liv, kanske. Ett här i Färnebo, och en liten del av mig har tid med annat. Fika på Waynes i Västerås, eller promenader vid havet i Okle. Jag ösnkar att det hade funnits utrymme för en annan fördelning men nu är det som det är. Det känns helt ok. Dem små stunderna blir så mycket större om de inte upplevs så ofta.


Jag har lärt mig spela en liten sak på gitarr. Det är roligt. Jag tycker om känslan, eller snarare ickekänslan som just nu finns i några av mina fingrar. Lärande är plågsamt. Speciellt när det känns som att strängarna ska skära sönder mina fingrar. Men visst, jag är envis. 

información

Jag har bloggat allt för lite sedan jag började på Färnebo. Tiden är knapp och aktiviteterna avlöser varandra. det är lördag och vi har skola även denna dag då vi varit ledig stora delar av veckan som varit.

Innan ledigheten var vi i Jokkmokk och lärde oss en massa okm samer för att kunna sätta sverige i ett sammanhang när det kommer till latihnamerika och förtrycket av deras ursprunngsfolk. Inte att förglömma att även Sverige har en liknande historia.

Biljetterna till Bolivia är bokade så mellan 8:e maj och 20:e juli befinner jag mig i Bolivia, bland annat i La Paz, Potosí och Cochabamba. Spanskastudier, byperiod och praktik på några olika organisationer är det som står på schemat.

Kollketivet går överlag bra, massa roliga människor och jag känner mig hemma. V'äldigt mycket rutiner, listor och planering men lärorikt.

Jag börjar fatta det här med spanska och börjar mer och mer tycka att det är jätteroligt! Att jag någonsin skulle tycka att spanska var roligt har varit en stor överaskning för mig.  Vi har haft fyra tjejer från Nicaragua här hos oss i tre veckor och stora delar av lektionerna har översatts till spanska och det har varit väldigt givande för miin språkutveckling.

Väldigt informativt inlägg idag känner jag. Ska skärpa mig med bloggandet. Överaskades av min statistik att det fortfarande trots långa perioder av ickebloggande finns det några som dagligen med stor spänning tittar in på bloggen. Men oftast för att mötas av måndasgamla inlägg. Bättring?

skapade olikheter

Dopkort:

Ett litet näpet flickebarn
har anlänt till vår värld
här önskas hon all lycka
och glädje på sin färd
varma lyckönskningar

Ett gossebarn har tagit klivet
in i denna stora värld
honom väntar hela livet
all lycka önskas på hans färd
varma lyckönskningar


Men visst, vi skapar inte alls skillnader mellan könen.

funderingar från en folkhögskola

Det snöar bara mer och mer.
Vitt. Överallt.
Träden gnistrar så som det gör i mina drömmars vintrar.
Jag skulle kunna vara var som helst.
Rymd. Plats.
Snötäckta vägar, långt från allt som var min verklighet.
Nya vägar, korsningar och möten.

Jag ser klart.
Snöflingor.
Plogbilen gör mitt jobb.
Det sandas.
Jag står stadigt.



ickeperfekthet

Kanske är det på plats med ett inlägg. Tankar från en folkhögskola mitt ute i skogen. Det är lite som Big Brother. 15 personer som bor i ett hus fråntagna från allt som heter familj, vänner och trygghet. Vi ska bli varandras vänner, familj och trygghet. Vare sig vi tycker om varandra eller inte. Men än så länge trivs jag. Trots alla förändringar, dock har jag stunder då frustrationen äter mig innifrån, den demokratiska processen är ibland så långsam och jag vill bara skrika rakt ut, hur fan kan det vara så viktigt??! kan vi inte bara bestämma att vi äter vit pasta och inte fullkornspasta!! Men nej. Det är inte demokrati. Men jag vänjer mig. Att lära mig att inte bara strunta i något bara för att det inte händer just nu. Hålla kvar motivationen och fortsätta kämpa. För nästa gång handlar det kanske om något som är viktigt, på riktigt.

Just nu är jag i mitt rum, har lite tid för mig själv. Jag känner att det behövs. Min kurskamrater är jättetrevliga men ibland kan man trots det behöva lite ensamhet. Efter att ha umgåts från halv åtta till halv åtta så behöver jag lite tystnad.

Snart börjar allt rulla på riktigt, just nu är det så mycket som ska fixas och komma igång, men dagarna går fort och snart är vi på väg till Bolivia. Men först blir det en sväng till Jokkmokk och samestudier. Det blir till att ta med mycket kläder.

De säger att vi är naiva, men jag har sagt det förr och det tåls att sägas igen. Min naivitet är en del av mig och en del som jag tycker om. Där finns mitt hopp och all min passion. Min eld och mitt driv. Drömmar om en värld där förändring är en möjlighet. Tankar, drömmar och hopp. Allt det där som jag söker. Jag letar, väntar och längtar. Så mycket är bra nu, och jag kommer antagligen aldrig nöja mig. Alltid något mer som skulle göra mitt liv komplett. Men jag vet att det aldrig blir så, men egentligen är det nog inget jag vill. Perfektion är aldrig äkta, Eller kanske, Vi är perfekta i vår ickeperfekthet.

förlust

Igår kände jag en släng av melankoli. Ibland känner jag att den är på gång och jag låter den för ett par timmar ta över. Det känns bra. Vårda sin melankoliska sida. Jag gillar den, jag behöver den. Om inte annat för att skapa lite kontraster. Kontraster är bra. Flera färger av rött. Enformighet skrämmer mig.

Jag har funderat, på funderingar. Hur mycket av sitt liv lever man genom sina drömmar? Lever i framtiden. Jag är mina drömmar. Jag lever i mina visioner. Utan mina visioner är jag ingen. Jag är min eld. Jag vill vara medveten i min närvaro, att vara i sig själv, nu.
Jag tycker om att längta men skillnaden mellan att längta och bara leva sitt liv i väntan på är hårfin. Jag hoppas att jag vet var den går. Min längtan är mitt driv men att skynda sig igenom ett liv för allt det där man ska göra sen. Jag vill leva nu. Jag är rädd för att allt bara på en sekund ska vara över.

Min glädje gör mig skör. Att vara lycklig betyder mest bara att jag har ännu mer att förlora.

eufori

Nu har jag något sådär jätteviktigt att komma med igen. Jag bara känner hur viktigt mitt liv är och vilken tur jag har som har den här fantastiska bloggen med ett läsarantal som går om både Blondinbella och Kenza, tilsammans!

I dag, och den här veckan har varit jättebra och dryg på samma gång. Låt mig göra en punktlista:
  • Hovslagaren kunde inte komma och Cinzano är jättetrasig i hovarna så jag kan inte rida. Bara gå små promenader.
  • Jag har av någon underlig anledning fått jätteont i min fot.
  • Bensinmätaren på bilen verkar paj, och den stannade mitt i vägen uppe på en bro över E18. Jag fick mindre panik och var nästan på väg att börja grina.
  • Måndagen är långt bort.
Men över det allt det som är så bra att ovanstående inte ens berör mig så mkt:
  • Måndagen kommer att komma.
  • Min bok som har varit försvunnen någonstans mellan stadsbiblioteket och högskolebiblioteket är återfunnen och jag behöver bara betala 125 kr istället för 725 kr.
  • Jobbar min sista dag på maxi på lördag!
  • Personalfest på söndag (som de har i min ära endast, så är det faktiskt, inte så att den bara råkade ligga det datumet)
  • Lever på broccoli för det är det enda som jag har att äta hemma. Jag får i mig så mycket vitaminer att jag känner mig hög.
Dagens lunch: Broccolisoppa, två mackor med kaviar och lite keso direkt ur burken..

Massa kul grejer på gång:
Sthlm i dag, lunch hos katrin i morgon, going away middag hos fredrik på lördag och personalfest på söndag och sen är det måndag. Livet leker!

Ibland glömmer jag  bort att det faktiskt inte kommer att vara vinter för alltid, just nu känns det så och tanken på värme och vår slog mig häromdagen. Ja just ja. Great!

begär

så mänga gånger har jag funderat över vad det är jag egentligen vill
jag tror att jag vet det nu
jag vet vad jag vill och jag ser till att få det
kanske är det för att jag är så bortskämd
att jag är van att alltid få vad jag vill ha
men det händer faktiskt
att jag inte bara får det jag vill ha
utan att jag faktiskt får det jag förtjänar

föränderlighet

Tentan börjar ta form. Illa vore väl annars eftersom den ska vara inne i morgon klockan fyra. Jag börjar jobba två så jag lär ju vara färdig då. Jag var faktiskt en sväng på jobbet även denna dag. Var på plats 06.50. Det kändes som mitt i natten.

Som vanligt har jag bara glada nyheter att komma med, eller idag är det väl inte direkt några nyheter men ändå. Färnebo närmar sig med stormsteg. Dagarna på ica är räknande. (ännu en gång) Men jag klagar inte. Tack vara maxi och tryggheten det gett så har jag kunnat förverkliga flera av mina planer. Men den här gången kanske det är för alltid. Kanske. Kanske inte.

I morgon blir det lite mat och let´s dance hemma hos fredrik. Storslagna fredagsplaner alltså. Alldeles lagom och passar min budget perfekt. Sen blir det nog till att vara hemma resten av helgen. Njuter av de sista dagarna i min lägenhet. Närmaste året kommer jag nästintill att vara hemlös. Visserligen kommer jag att bo på färnebo, men ett hus delat med 20 personer och rum delat med två är inte samma sak som att ha ett eget hem. Living on the street. Nej inte riktigt.

Ante och jag diskuterade följande, att sovit på en bänk eller tågstn under utlandsvistelse är lite coolt, men att göra samma sak i västerås skulle vara deprimerande och tragiskt. Varför är det inte ok att leva en dag i taget och inte veta var man ska spendera natten när man är på hemmaplan? Egentligen borde det vara betydligt säkrare att bo utomhus i västerås än exempelvis amsterdam eller london..

I see you when I get there...

igår kände jag mig som en samuraj

Det finns två olika sorters människor i världen. Ja-sägare och nej-sägare. Jag anser mig vara en ja-sägare. Det låter så enormt mycket mer spännande än att vara nej-sägare. Ibland kanske jag tackar jag till saker trots att jag inte har varken tid eller pengar egentligen. Men tänk så mycket olika sorters mat man kan laga av lite krossade tomater. Både billigt och snabbt. Strålande.

Igår kände jag mig som en samuraj. Eller en upptäcksresande, jag, sofie, peter och jonatan tog en sväng ut till Björnön för korvgrillning och utomhusvistelse i det fina vintervädret. Efter att ha settt mängder av folk springa runt ute på isen så antag jag att den var tjock nog att gå på. Gick ut och gick runt lite i vassen och hämtade snart en pinne och började slå hejdlöst om kring mig med. Ja som en machete typ. Det blev en fin gång genom vassen och jag kände mig starkare än någonsin.  Observera, det var snarare en stor gren är bara en pinne. Inte någon liten fjuttpinne liksom.


Tanken var att jag skulle spinna vidare på idén om ja och nej-sägare men struntar i det tillsvidare.

over and out

the answer is blowing in the wind

Ibland händer det saker som kanske inte borde hända. Snöbollseffekt.

Jag har fått en dator. Min pappa har sina stunder. Tur är väl det.

Så lätt, så enkelt. Alldeles för fort. Jag förstår inte. Men kanske behövs det.

Tänk hur skört det kan vara ibland. Så bräckligt. Tråkigt men kanske nödvändigt. Jag vet inte. Jag vet inte. Energikrävande. Vem behöver gymmet? Borde pumpa biceps för att matcha min mentala trötthet. Jag trodde att jag kunde stå emot. Jag hade fel. Det är alldeles för mörkt just nu. Kanske vet jag inte hur man gör. Självförvållat.
Dramaqueen.

Vad vore livet utan känslomässiga bargochdalbanor? Tänkt om allt var så där lite lagom bra mest hela tiden. Så där helt ok. Som en alldeles för dyr lunch på stan. Egentligen varken bra eller dåligt. Föredrar jag inte då en riktigt jävla uppförsbacke någon gång ibland? Kanske.
 
Nu blir det bättre igen. Det måste det bli. Jag ska se till att det blir så. Jag skapar mitt liv. Jag behöver få tro att det är så. Trots att jag egentligen bara är en produkt av min omgivning. Kan man skylla på det när man har gjort bort sig? Nä.

Jag borde verkligen feministblogga mer. Om jag kunde styra min energi mot viktigare saker så skulle jag att uträtta stordåd.

lite snö skulle göra det fullkomligt

Nu är jag besatt igen. Mitt objekt för min besatthet är är låten 'You owe me nothing' från skivan 'Under Rug Swept' med Alanis Morisette. Det är så illa att jag till och med lyssnar på den flera gånger på rad. Gärna hela vägen till stallet. Det är ganska långt till stallet. Jag känner igen mönstret. Om cirka en vecka kommer jag att ha tröttnat. Men jag tycker om att vara uppe i saker. Jag tar vara på de stunderna av total eufori som jag känner när jag tycker något är helt briljant. 

Idag har det varit ljust i säkert en och en halv timme. Nu börjar det bli mörkt igen. Klockan är 13.09. Så nu är det snart kväll. Underbart land vi bor i. Ja faktiskt, trots detta evinerliga mörker så kunde det varit betydligt värre. Det är ju inte så att jag behöver oroa mig för att cykla på en mina när jag åker till skolan.

Jag skriver inte speciellt ofta, mitt läsarantal är lägre än någonsin. Jag är inte förvånad. Men jag ska snart köpa en dator. Då kanske det blir oftare. Jag har uppenbarligen ett behov av att hävda mitt liv. Bloggfenomenet är intressant. Vad skulle jag egentligen ha att komma med? Varför jag bloggar? Mest för att det är roligt att höra hur det låter när jag skriver fort på tangentbordet, och lite för ja det vore liksom ännu mer slöseri med tid att bara knappa utan att ens spara det. Det är kanske mest därför, just nu känner jag inte alls ett behov av att hävda mig. Mitt liv är tillräckligt spännande ändå.

Ja just ja, det blev ju en sväng till Marocko förra veckan. Vi hade det helt underbart!  

Nu är det snö men snart blir det sol.

Jag sitter i skolan. Det snöar mycket ute. Jag är glad. Helgen har varit bra.
Jag kan inte kräva något mer.

Dagens musiktips: starsailor - love is here 2001

I dag är det sådär jättefint väder. Jag är i skolan och det stör mig knappt att jag sitter och rättar min engelskauppsats som är så fyld av gramatiska fel att läraren lika gärna kunde ha häftat fast ett rött papper över hela uppsatsen. Visst, jag skulle kunna vara grinig och nedstämd men nej. Vad tjänar det till? Nej. Allt annat är alldeles för bra för att jag ska nedslås av en sådan pettitess. Linnea, min privata engelskalärare/vän hinner kanske hjälpa mig lite i morgon. Fint att ha en vän som är engelska/idrottslärare, hon kan svara på alla mina frågor om träning och engelsk gramatik. Perfa.

Annars då? Jo tack. Började dagen med att göra fem stycken matlådor. Så nu får jag äta laxgratäng i flera dagar.

Ibland är allt fantastisk
stundtals euforiskt
glädje och tillfredställelse
över saker
som egentligen är så små
men som tillsammans blir mycket


det är vinter igen
men det gör inget
elementen verkar fungera
och jag fryser inte längre



 

Tidigare inlägg