dagar

Ännu en dag i kollektivet, en dag närmare Bolivia. Kanske är det en slag underliggande nervositet som gör att humöret ibland skiftar lite för snabbt utan rimlig förklaring? Humörsvängningar. Intressant.

Hade en väldigt bra spanskalektion idag, känns dock lite jobbigt att det var den sista lärarledda! Jag är lämnad åt mitt öde. Var intressant när carlos från Nicaragua var där och pratade om den där gången då han betalat 15000 kr för att föröska smuggla in sig i USA, han blev upptäckt och satt i fängelse. Det bir så verkligt när det är en riktig person framför en som berättar om världens hemskheter och inte bara en bild i en tidning. Kanske är en anledning till min nedstämdhet den konstanta inhämtning av katastrofal världsfakta. Jag känner mig väldigt mätt på sånt just nu. Känner att jag behöver en flykt. En Martina Haag-bok skulle passa bra.

Nu är det snart middag och i morgon ska vi äta middag hos tanzaniagruppen, på torsdag är det avslutningsfest för Nicaraguapraktikanterna och på lördag är det Färnebo musikfestival. Ska bli roligt att se vad byggden har att bjuda på.

Snart snart snart!!! Obegripligt. Jag pendlar väldigt mellan mina förväntningar och farhågor.

sömnlöshet

Man skulle kunna tro att skolan jag går på är en skola för de som vill tänka outside the box. Hyckleri. Skolan är bara en annan box. Med väggar gjutna i betong.

Men visst, jag är inte bitter. Snarare allt som oftast ganska nöjd. Mest tack vare de fantastiska människor som jag lärt känna här. Spontant tehäng mest hela tiden. Pepp och ett allmänt high-fivande. Jag känner mig grym. På det sättet borde alla uppleva Färnebo. Börjar nog känna av något slags systerskap. Avslappnat och äkta.

Vilka jäkla prettoinlägg jag skriver nu för tiden. Det händer så mkt viktigt.


På nätterna inne i mitt huvud flödar de ord som jag vill skriva ner. Jag somnar och vaknar och de är försvunna för alltid.

Jag hoppas att min cynism inte misstolkas allt för mycket.

Jag och Maja spelade in en film idag. Jag damsög mattan i hallen och tv-shopeffekten var alltför stor för att inte dokumenteras. Jag tror den skulle gå att sälja. Så kan vi lägga pengarna i den kollektiva budgeten och sedan köpa den där sportbilen som vi så gärna vill ha. Som stämningsunderlättning på våra jättelånga möten så blir det en sväng runt kvarteret i (i min fantasi: den gula ) sportbilen utan tak. Det ska vara sol och mitt hår ska fladdra i vinden. Så vill jag ha stora filmstjärnesolglasögon också. Det skulle verkligen vara ett festligt avbrott i vardagen. Rent av lite guldkant på tillvaron.