jag blir löjligt glad av att se skenet från en gatlykta stråla genom ett träd med gula löv
Jag bloggar nästan bara på hösten, läste ett par inlägg från första hösten med bloggen. Jag har haft min blogg i två år nu. Två år är länge. Länge länge länge. Lång tid. Vad har hänt och vad har inte hänt. Är jag där jag borde vara efter 22 år? Kanske, kanske inte. Men jag är på väg och jag mår bra.
Jag tycker om att åka buss. Leka med tanken att det är mer än bara en busstur hem från stockholm. Jag kan leka med min fantasi. Jag är på väg långt bort, långt. Sitter i mörkret på bussen och åker genom östeuropa, till polen kanske, eller till Tyskland. Till berlin. Eller till Paris. Jag åker tåg. Ett tåg fyllt av otrevliga fransmän som dricker rödvin och luktar svett. Jag vet inte om jag gillar fransmän. Jag gillar Frankrike, men inte fransmän. Eller har jag bara haft oturen att träffa de som är otrevliga? Vem vill inte sitta på ett franskt café, äta baguetter och dricka vin fastän klockan bara är elva? Jag kom att tänka på de där fransmännen på flygplatsen i Mombasa. De som bråkade och skrek på den Kenyanska godistanten och var arga för att hon inte kunda prata franska. Eller den där som inte släppte ut mig ur tågkupén förrän han hade ätit upp sin kaka.
Just nu finns det inte plats för varken östeuropa eller frankrike. Tiderna förändras och det vankas Marocko och Bolivia. Jag blir glad. Men kanske mest för att det är höst. Rött, orange och brunt passar mig så mycket bättre än sommarens pastell. Jag lever i min melankoli. Det är den jag är. Melankoli passar bättre med rödvin och filtar än Mariestad och potatissallad. Jag vill ha höst. 'Höst på min planet, jag sjunger för mig själv fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet.' (L.W)
Raggsockor is the shit.
Jag tycker om att åka buss. Leka med tanken att det är mer än bara en busstur hem från stockholm. Jag kan leka med min fantasi. Jag är på väg långt bort, långt. Sitter i mörkret på bussen och åker genom östeuropa, till polen kanske, eller till Tyskland. Till berlin. Eller till Paris. Jag åker tåg. Ett tåg fyllt av otrevliga fransmän som dricker rödvin och luktar svett. Jag vet inte om jag gillar fransmän. Jag gillar Frankrike, men inte fransmän. Eller har jag bara haft oturen att träffa de som är otrevliga? Vem vill inte sitta på ett franskt café, äta baguetter och dricka vin fastän klockan bara är elva? Jag kom att tänka på de där fransmännen på flygplatsen i Mombasa. De som bråkade och skrek på den Kenyanska godistanten och var arga för att hon inte kunda prata franska. Eller den där som inte släppte ut mig ur tågkupén förrän han hade ätit upp sin kaka.
Just nu finns det inte plats för varken östeuropa eller frankrike. Tiderna förändras och det vankas Marocko och Bolivia. Jag blir glad. Men kanske mest för att det är höst. Rött, orange och brunt passar mig så mycket bättre än sommarens pastell. Jag lever i min melankoli. Det är den jag är. Melankoli passar bättre med rödvin och filtar än Mariestad och potatissallad. Jag vill ha höst. 'Höst på min planet, jag sjunger för mig själv fastän jag vet att sånt kan kallas ensamhet.' (L.W)
Raggsockor is the shit.
Over and out.
jag är inte riktigt van vid att vara såhär glad.
Ohh! Vad jag verkligen älskar hösten. Visst är det lite kallt när det regnar och blåser men ändå. Jag tycker om det ändå. Det är liksom bara så mysigt. Det blev espontanutgång på kåren igår med engelskaklassen. Det var trevligt.
Idag händer det grejer. Det blir gym och stall och en sväng till färnebo folkhögskola! Känns så bra. Jag är glad. Det ska bli skönt att åka bil ett tag också. Det tycker jag om. och på söndag är det dags för sjöslaget! I like.
Idag händer det grejer. Det blir gym och stall och en sväng till färnebo folkhögskola! Känns så bra. Jag är glad. Det ska bli skönt att åka bil ett tag också. Det tycker jag om. och på söndag är det dags för sjöslaget! I like.