Johanna

Kanske är det på plats med ett inlägg. Tankar från en folkhögskola mitt ute i skogen. Det är lite som Big Brother. 15 personer som bor i ett hus fråntagna från allt som heter familj, vänner och trygghet. Vi ska bli varandras vänner, familj och trygghet. Vare sig vi tycker om varandra eller inte. Men än så länge trivs jag. Trots alla förändringar, dock har jag stunder då frustrationen äter mig innifrån, den demokratiska processen är ibland så långsam och jag vill bara skrika rakt ut, hur fan kan det vara så viktigt??! kan vi inte bara bestämma att vi äter vit pasta och inte fullkornspasta!! Men nej. Det är inte demokrati. Men jag vänjer mig. Att lära mig att inte bara strunta i något bara för att det inte händer just nu. Hålla kvar motivationen och fortsätta kämpa. För nästa gång handlar det kanske om något som är viktigt, på riktigt.

Just nu är jag i mitt rum, har lite tid för mig själv. Jag känner att det behövs. Min kurskamrater är jättetrevliga men ibland kan man trots det behöva lite ensamhet. Efter att ha umgåts från halv åtta till halv åtta så behöver jag lite tystnad.

Snart börjar allt rulla på riktigt, just nu är det så mycket som ska fixas och komma igång, men dagarna går fort och snart är vi på väg till Bolivia. Men först blir det en sväng till Jokkmokk och samestudier. Det blir till att ta med mycket kläder.