Johanna

Nu är jag besatt igen. Mitt objekt för min besatthet är är låten 'You owe me nothing' från skivan 'Under Rug Swept' med Alanis Morisette. Det är så illa att jag till och med lyssnar på den flera gånger på rad. Gärna hela vägen till stallet. Det är ganska långt till stallet. Jag känner igen mönstret. Om cirka en vecka kommer jag att ha tröttnat. Men jag tycker om att vara uppe i saker. Jag tar vara på de stunderna av total eufori som jag känner när jag tycker något är helt briljant. 

Idag har det varit ljust i säkert en och en halv timme. Nu börjar det bli mörkt igen. Klockan är 13.09. Så nu är det snart kväll. Underbart land vi bor i. Ja faktiskt, trots detta evinerliga mörker så kunde det varit betydligt värre. Det är ju inte så att jag behöver oroa mig för att cykla på en mina när jag åker till skolan.

Jag skriver inte speciellt ofta, mitt läsarantal är lägre än någonsin. Jag är inte förvånad. Men jag ska snart köpa en dator. Då kanske det blir oftare. Jag har uppenbarligen ett behov av att hävda mitt liv. Bloggfenomenet är intressant. Vad skulle jag egentligen ha att komma med? Varför jag bloggar? Mest för att det är roligt att höra hur det låter när jag skriver fort på tangentbordet, och lite för ja det vore liksom ännu mer slöseri med tid att bara knappa utan att ens spara det. Det är kanske mest därför, just nu känner jag inte alls ett behov av att hävda mig. Mitt liv är tillräckligt spännande ändå.

Ja just ja, det blev ju en sväng till Marocko förra veckan. Vi hade det helt underbart!