Johanna

Det kliar i fingrarna. Så mycket känslor som liksom mest bara svämmar över. Hela känslospektrat slår slint. Jag är glad, arg, ledsen, tillfreds, jättelyckligt, panisk, kvävd, euforisk, pigg och trött inom en tidsrymd av några minuter. Jag tackar dock mina känslor för att göra mig levande.

Vem jag är och vem jag vill vara, kanske är man inte en superfantastisk människa helt av sig självt. Jag upplever det som en projekt. Jag skapar den jag vill vara. Jag lyckas oftast ganska bra. Jag förändras ständigt. Mina åsikter och mitt fokus skiftar ofta och det bidrar ibland till den beslutsångest som ofta så infinner sig. Jag lever multipla liv i mitt inre. Flera personer som önskar olika liv, lösningen är kanske att leva dem alla. Antingen ett och ett eller på bästa sätt plocka det bästa av allt. Just nu finns det plats för ett och ett fjärdedels liv, kanske. Ett här i Färnebo, och en liten del av mig har tid med annat. Fika på Waynes i Västerås, eller promenader vid havet i Okle. Jag ösnkar att det hade funnits utrymme för en annan fördelning men nu är det som det är. Det känns helt ok. Dem små stunderna blir så mycket större om de inte upplevs så ofta.


Jag har lärt mig spela en liten sak på gitarr. Det är roligt. Jag tycker om känslan, eller snarare ickekänslan som just nu finns i några av mina fingrar. Lärande är plågsamt. Speciellt när det känns som att strängarna ska skära sönder mina fingrar. Men visst, jag är envis.