jag funderar på att använda min ugn som ett extra element.
Det har snöat och vintern är officiellt här. Precis som förra året förargar det mig att hösten varit för kort och jag inte hunnit gjort alla de där höstiga sakerna som jag planerat att göra. Jag har inte sparkat i tillräckligt många lövhögar och inte heller hånglat under ett träd med röda och gula löv.
Istället får jag drömma mig bort i alla de där fantastiska vinterdagarna med snöflingor i mitt hår, glöggkvällar och tända ljus.
Aldrig någonsin blir saker som jag tänkt. Och jag älskar det. Mitt liv är lika föränderligt som färgen på träden. Jag älskar det. Visst kan otaliga föränderingar också ses som förvirring och brist på stabilitet men jag väljer att se det som levande val och ett sätt att undvika allt för mycket slentrian.
Vad jag gör om tio år? Jag har inte en aning. Det glädjer mig.
Smärta föder den vackraste av konst. Vad finns då kvar i skapandet när allt det där som rev sönder min själ för länge sen, har lugnat sig?