Johanna

Jag har funderat. Läste nyligen ännu ett blogginlägg där en person påpekade att han hade varit ute och cyklat i solen och det kändes som om sommaren var på väg.

Det börjar redan i mitten av februari, att så fort solen råkar titta fram eller bara ser en torr fläck på asfalten så sås hoppet om den annalkande sommaren i huvudet på människor. Där ligger det och gror. Snart är det vår på riktigt. Dagar då solen värmer och i samma sekund som den försvinner lägger sig frosten på marken igen. Varje dag, idag kanske jag inte behöver någon halsduk. Idag idag idag. Varje dag! Hoppas så innerligt för att komma ut och inse att du borde tagit på dig dunjackan. Sen är du för lat för att gå upp igen och hämta mer kläder så av ren lathet fryser man fingrarna av sig efter ungefär en och en halv minut.

Jag säger inte att jag är bättre. Jag längtar också efter sommaren. Men jag menar bara att så enormt stor del av året pratas det om sommaren. Och det flesta vet egentligen att svensk sommar inte alltid är att lita på. Alla längtar i månader för att se sommaren regna bort inför våra ögon, och den där bibkinin som du köpt (plågat dig igenom några provhytter med sånt där underbart lysrörsljus som verkligen får dig att känna dig på topp) ligger oanvänd i garderoben.

Jag har nyligen varit i Indien i sex veckor. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka till någon strand i Goa. Men jag tror att vi måste lära och se sverige för vad det är och inte bara för vad det är två veckor om året. Jag gillar sol och värme så därför väntar jag inte på att den kommer hit (för att sedan sitta bitter i sept för att det som vanligt regnat massor) jag kom hem alldeles för tidigt från Indien. Men så fort sommaren är över bär det av till sydligare breddgrader. För att antagligen komma hem mitt i den värsta mörka ruskperioden, men med solet i minnet så blir det så mycket lättare. För det andra så gillar jag ju hösten. Så jag tror att det blir bra.
North Cliff, Varkala.